Form

Text: BO MADESTRAND Portrait photo: PATRICK MILLER

After 20 years as a designer, Alexander Lervik has made peace with his demons. But the journey there has been long. As he now summarizes his career with a major exhibition at Kulturhuset, he is just as open about his failures as about his successes.

Milan 1999. Alexander Lervik is the first Swede ever to exhibit at Salone Satellite, the major furniture fair's youth section. He shows his graduation project from Beckmans, a series of stools based on 20th-century design history — with a stool inspired by the design language of each decade. The media impact is monumental. This magazine writes ten pages about the project and places the young Lervik on the cover; over the coming six years the stools will also

58 FORM 2 | 2018

tour around the world and be seen by a total of one million people.

— It was truly a success, says Alexander Lervik 20 years later. I received a personal letter of congratulations from the owner of the furniture company Vitra. None of my other projects has received such attention.

Immediately after the success at the Milan fair, Lervik begins planning for next year's exhibition. When the fair opens again in April 2000, he has filled the booth with new, exciting products and awaits the reactions with anticipation.

Luna Lamp for Stockholm Design House.

Alexander Lervik in the studio above Slussen in Stockholm.

different personality traits. He summarizes:

— Ever since I was little, I have had anxiety about the dark winters. It starts already on Midsummer Day, when I think that we are heading toward darker times. That has led to my interest in lighting and LED technology. Then we have laziness. Those who know me probably don't think that I am lazy, but I always take the shortest path when I draw. The first sketch often hits the mark. Others can spend five hundred hours on a single drawing. And then I am afraid of conflict. That has affected me tremendously; I have gotten into a lot of trouble because I don't dare stand up for what I think.

Even if Alexander Lervik is aware of his shortcomings, he is not self-effacing. He also sees how the need for validation and restlessness have driven him forward as a designer.

— Vanity and the need for validation have been there since I was little. There is a forward drive and fearlessness in that. I dare call anyone when I do a project; when I was going to do a photo exhibition about my chairs, I contacted the best photographers I could think of and got them to join the project. When I couldn't find a manufacturer for the door handle, I started my own company, and then sold it. I have been good at balancing successes that support me with more quirky, artistic projects. I think they inform each other; artistic experiments often have an impact on commercial projects.

There are several sculptures in the exhibition — do you identify as an artist?

— Both my mother and her husband are sculptors, while my father is an engineer. Since I grew up in an artist family,

62 FORM 2 | 2018

there is a fear of being judged and criticized — if I don't call myself an artist, no one can say it's not good enough! Among other things, I have created light art and competed for a memorial in Norway, but I have no ambition to create art. I always call myself a designer, even when I do pure art projects.

The 200 objects in the exhibition are placed on simple warehouse shelves. Lervik has personally rated them using different color codes, and visitors can also vote on which product they like best. But which one is he personally most satisfied with?

— Very difficult to answer, they mean different things to me. I have about ten products that are particularly close to my heart, but they are not the ones that worked best financially. The door handle is probably still my most well-known product, but to me the new globe lamp for Stockholm Design House maintains a high level of design. It has a fairly ordinary shape that has been given an unusual twist.

If Alexander Lervik is unusually open about his failures, he also dares to be critical of his own industry. Designers often talk about environmental sustainability, he says, but how sustainable is it to constantly create new products?

— We designers like to talk about our products being good for the environment, but regardless of how environmentally friendly they are, the frenzy for novelty is a problem. You cannot defend producing a lot of new products. But there are other positive aspects, like design creating jobs and people feeling happy about new, nice things. I don't provide any answers for how to solve that equation, but it is nevertheless something we designers have to relate to.

After 20 years as a designer, Alexander Lervik seems to have achieved the balance he lacked for so long. The exhibition at Kulturhuset is likely to both draw crowds and generate quite a bit of press, but nowadays he takes it all in stride.

— Well, I have gained insight into my need for attention. I know it's there, but I have control over it and can utilize that power in a good way. Ending up in the newspaper is no longer what drives me.

He chuckles and gives a meaningful look to Form's correspondent:

— For that matter, soon there won't be any newspapers left anyway!

I huvudet på Alexander Lervik is on display at Kulturhuset in Stockholm through June 17.

New Tricolour Lamp.

But it fails completely. Lervik gets lost in the crowd and is forced to go home with his tail between his legs.

The next year he thinks more strategically. How can I get maximum attention in the noise? Wise from experience, he shows just a single product: the innovative Brighthandle door handle, which changes color from green to red when the toilet is occupied. Again: Success. Alexander Lervik's new project becomes the talk of the fair and achieves enormous coverage in the international design press. Mission accomplished.

By this point, Alexander Lervik feels he has cracked the code. He has learned the rules of the game and knows how to break through the media noise. But at what price? Slowly the truth dawns on Alexander Lervik. He has become addicted to validation and attention. The important thing is no longer to create good products, but to be seen and receive praise. Success is measured in column inches.

It is a thrill-seeking that can never be satisfied, a bottomless addiction that Alexander Lervik is forced to cure with therapy. But how do you keep the spark when attention is no longer the main driving force?

— I simply shifted focus, says Alexander Lervik in the green-draped

60 FORM 2 | 2018

"Vanity and the need for validation have been there since I was little. There is a forward drive and fearlessness in that. I dare call anyone when I do a project."

meeting room in his own office in Söder in Stockholm. Attention was no longer the fire, but the pleasure of creating new products and developing as a designer. Today I am more fearless; I can do things that fail without getting anxiety. That makes the work more joyful.

An early failure that Lervik remembers with mixed feelings of horror and delight is a glass vase he created on commission for the interior design store Room. The vase had a removable wooden lid that allowed it to fit bouquets of various sizes. There was just one problem:

— When the wooden ring got wet it swelled, with the consequence that the glass cracked. That vase did not last long.

Another less successful project occurred in the early 2000s, when Alexander Lervik was chief architect for Stureplansgruppen, which runs several restaurants and bars in central Stockholm. He had been commissioned to design the interior for the new nightclub White Room, and created a white environment with a contrasting orange wall-to-wall carpet on the floor.

— The day after the opening, the boss called and screamed into the phone: "The damn carpet is black!" All the dirt from the street and all the spilled drinks had ruined the carpet. We just had to tear it out after twenty-four hours and put in a new, black carpet. "Damn it, Lervik," he said, "I have an entire warehouse full of your mistakes." Even so, I worked there for five years, and among other things got to make a dance floor with LED lighting. They were very forgiving, which was an important part of my development.

So why is Alexander Lervik so generous with his failures? One reason is the exhibition he is showing at Kulturhuset in Stockholm this spring, I huvudet på Alexander Lervik. Here he displays no fewer than 200 of his products, but also sculptural works that take as their themes his fears and neuroses — from laziness to egoism and fear of conflict. It is, if you will, a kind of therapy in the public eye.

— I have never shown those sides of myself, and thought that it could be a more interesting starting point for an exhibition than just doing a retrospective. I emailed Karina Ericsson Wärn at Kulturhuset and asked if they were interested, and got a reply right away.

The first thing visitors encounter is the sculptures depicting Lervik's

NGANS RKNAD

Text: BO MADESTRAND Portrattfoto: PATRICK MILLER

Efter 20 år som formgivare har Alexander Lervik férsonats med sina demoner. Men resan dit har varit 1ang. När han nu sammanfattar sin karriär med en stor utstédllning på Kulturhuset är han lika 6ppen med sina misslyckanden som med sina succéer.

ilano 1999. Alexander Lervik stéller som forsta svensk nigonsin ut på Salone Satellite, den stora möbelmässans ungdomsavdelning. Han visar sitt examensprojekt från Beckmans, en serie pallar baserade på 1goo-talets designhistoria —

med en pall som inspirerats av formspråket frén varje &rtionde. Det mediala genomslaget blir monumentalt. Denna tidning skriver tio sidor om projektet och placerar den unge Lervik på omslaget, under de kommande sex åren kommer pallarna dessutom

58 FORM 2 | 2018

att turnera världen runt och ses av totalt en miljon människor.

— Det var verkligen lyckat, säger Alexander Lervik 20 år senare. Jag fick ett personligt brev med gratulationer från ägaren av möbel- företaget Vitra. Inget av mina andra projekt har fått en sådan uppmärksamhet.

Direkt efter framgången på Milanomässan börjar Lervik planera för nästa års utställning. När mässan åter öppnar i april 2000 har han fyllt montern med nya, spännande produkter och inväntar förväntansfullt reaktionerna.

Luna Lamp för Stockholm Design House.

Alexander Lervik i studion ovanför Slussen i Stockholm.

olika personlighetsdrag. Han sammanfattar:

— Ända sedan jag var liten har jag haft ångest inför de mörka vintrarna. Det börjar redan på midsommardagen, då jag tänker att vi går mot mörkare tider. Det har lett till mitt intresse för belysning och led-teknik. Sen har vi lättjan. De som kanner mig tänker nog inte att jag är lat, men jag tar alltid den nirmaste vigen när jag ritar. Den första skissen sitter ofta. Andra kan ägna fem hundra timmar åt en enda ritning. Och så är jag konflikträdd. Det har påverkat mig oerhört mycket, jag har fått många problem för att jag inte vågar stå upp för vad jag tycker.

Även om Alexander Lervik är medveten om sina brister, är han inte självutplånande. Han ser också hur bekräftelsebehovet och rastlösheten drivit honom framåt som formgivare.

- Fåfängan och bekräftelsebehovet har funnits där sedan jag var liten. Det finns en framåtkraft och oräddhet i det. Jag vågar ringa upp vem som helst när jag gör ett projekt, när jag skulle göra en fotoutställning om mina stolar tog jag kontakt med de bästa foto- graferna jag kunde komma på och fick med dem i projektet. När jag inte hittade en producent till dörrhandtaget startade jag ett eget bolag, och sålde det sedan. Jag har varit duktig på att balansera succéer som försörjer mig med mer udda, konstnärliga projekt. Jag tycker att de lär varandra, konstnärliga experiment får ofta effekt i kommersiella projekt.

I utställningen finns flera skulpturer — identifierar du dig som en konstnär?

— Både min mamma och hennes man är skulptörer, medan min pappaär ingenjor. I och med att jag är uppväxtien konstnärsfamilj

62 FORM 2|2018

finns en rädsla att bli bedömd och kritiserad — om jag inte kallar mig konstnär kan ingen säga att det inte är bra nog! Jag har bland annat gjort ljuskonstverk och tävlat om ett minnesmärke i Norge, men jag har inte som ambition att skapa konst. Jag kallar mig alltid för formgivare, även när jag gör rena konstprojekt.

De 200 objekten i utstéllningen är placerade på enkla lagerhyllor. Lervik har själv betygsatt dem med olika färgkoder, och besökarna får dessutom rösta om vilken produkt de gillar bäst. Men vilken är han själv allra mest nöjd med?

— Jättesvårt svara på, de betyder olika saker för mig. Jag har ungefär tio produkter som ligger mig särskilt nära, men det är inte de som funkat bäst ekonomiskt. Dörrhandtaget är väl fortfarande min mest kända produkt, men för mig håller den nya globlampan för Stockholm Design House en hög designnivå. Den har en ganska vanlig form som har fått en ovanlig twist.

Om Alexander Lervik är ovanligt öppen med sina misslyckanden, så vågar han också vara kritisk mot den egna branschen. Formgivare talar ofta om miljömässig hållbarhet, säger han, men hur hållbart är det att ständigt skapa nya produkter?

_ Vi formgivare pratar gärna om att våra produkter är bra för miljön, men oavsett hur miljövänliga de är så är nyhetshetsen ett problem. Man kan inte försvara att vi producerar en massa nya produkter. Men det finns andra positiva aspekter, som att design skapar arbetstillfällen och att människor kan känna sig glada av nya fina saker. Jag ger inga svar på hur man ska Jösa den ekvationen, men det är ändå något vi formgivare måste förhålla oss till.

Efter 20 år som formgivare tycks Alexander Lervik ha nått den balans han så länge saknat. Utställningen på Kulturhuset lär nog både dra folk och skapa en hel del press, men numera tar han det hela med ro.

~Jo, jag har fått insikt i mitt uppmérksamhetsbehov. Jag vetatt det finns där, men har koll på det och kan nyttja den kraften påett bra sätt. Att hamna i tidningen är inte längre det som drar.

Han skrattar till och ser menande på Forms utsinda:

— För den delen så finns det ju snart inga tidningar lingre! @

I huvudet p3 Alexander Lervikvisas pa Kulturhuset i Stockholm till och med den 17 juni.

Nya Tricolour Lamp.

Men det slår helt slint. Lervik försvinneri mängden, och tvingas åka hem med svansen mellan benen.

Nästa år tänker han mer strategiskt. Hur ska jag kunna få max- imal uppmärksamhet i bruset? Vis av erfarenheten visar han bara en enda produkt, det nyskapande dörrhandtaget Brighthandle som byter färg från grönt till rött när toaletten blir upptagen. Återigen: Succé. Alexander Lerviks nya projekt blir en snackis på mässan och får ett enormt genomslag i den internationella designpressen. Uppdraget slutfört.

Vid det här laget tycker sig Alexander Lervik ha knäckt koden. Han har lärt sig spelreglerna, och vet hur man tränger igenom mediebruset. Men till vilket pris? Sakta går sanningen upp för Alexander Lervik. Han har blivit beroende av bekräftelse och upp- märksamhet. Det viktiga är inte längre att skapa bra produkter, utan att synas och få beröm. Framgången mäts i spaltmeter.

Det är ett kicksökande som aldrig kan bli tillfredsställt, ett bot- tenlöst beroende som Alexander Lervik blir tvungen att bota med terapi. Men hur behåller man glöden när uppmärksamheten inte längre är den främsta drivkraften?

— Jag bytte helt enkelt fokus, säger Alexander Lervik i det grondra-

60 FORM 2|2018

4 ”Fåfängan och

i bekräftelsebehovet har

M funnits där sedan jag fle var liten. Det finns en framåtkraft och oräddhet

i det. Jag vågar ringa

upp vem som helst

i när jag gor ett projekt.”

perade mötesrummet i egna kontoret på Söder i Stockholm. Uppmirksamheten var inte längre elden, utan nöjet i att skapa nya produkter och utvecklas som formgivare. I dag är jag mer orädd, jag kan göra saker som misslyckas utan att få ångest. Det gör arbetet mer lustfyllt.

Ett tidigt misslyckande som Lervik minns med skräckblandad glädje är en glasvas han gjorde på uppdrag av inredningsbutiken Room. Vasen hade ett avtagbart trälock som gjorde att den skulle passa till olika stora buketter. Det var bara ett problem:

— När träringen blev blöt svällde den, med konsekvensen att glaset sprack. Den vasen blev inte långlivad.

Att annat mindre lyckat projekt inträffade i början av oo-talet, när Alexander Lervik var huvudarkitekt för Stureplansgruppen, som driver flera krogar i centrala Stockholm. Han hade fått i upp- drag att rita inredningen till den nya nattklubben White room, och skapade en vit miljö med en kontrasterande orange heltäcknings- matta på golvet.

— Dagen efter invigningen ringde chefen och skrek i telefonen — mattjaveln är svart! Allsnd utifrån gatan och alla spillda drinkar hade förstört mattan. Det var bara att slita ut den efter ett dygn och lägga in en ny, svart matta. ”Fan, Lervik”, sa han, ”jag har ett helt lager fyllt av dina misstag”. Jag arbetade ändå där i fem år, och fick bland annat göra ett dansgolv med led-ljus. De var väldigt till- låtande, vilket var en viktig del i min utveckling.

Så varför är Alexander Lervik så generös med sina misslyckanden? En orsak är den utställning han visar på Kulturhuset i Stockholm nu under våren, I huvudet på Alexander Lervik. Här visar han inte mindre än 200 av sina produkter, men också skulpturala verk som tematiserar hans rädslor och neuroser — från lättja till egoism och konflikträdsla. Det är, orå man så vill, ett slags terapi i offentlig- hetens ljus.

— Jag har aldrig visat upp de sidorna av mig sjily, och tänkte at! det kunde vara en mer intressant utgingspunkt for en utstéllning än att bara göra en retrospektiv. Jag mailade Karina Ericsson Wärr på Kulturhuset och frågade om de var intresserade, och fick sva direkt.

Det första besökarna möter är de skulpturer som gestaltar Lervik